www.kieliverkosto.fi - Kielikoulutuspolitiikan verkosto

Helsingfors universitet – en tvåspråkighet i förändring

Denna artikel handlar om tvåspråkigheten vid Helsingfors universitet. I takt med att engelskan blivit det överlägset mest använda språket i världen har kunskaperna i andra språk minskat. I Finland har engelskans spridning lett till att finländarna lär sig allt färre språk. Också kunskaperna i svenska, som är det andra nationalspråket i Finland, har sjunkit, även om svenskan är ett obligatoriskt ämne i de finska skolorna. I denna artikel vill jag visa hur språkkunskaper och attityder påverkar svenskans ställning vid Helsingfors universitet. Denna artikel baserar sig på materialet och resultaten för min doktorsavhandling, som blir färdig år 2018.

Det tvåspråkiga universitetets uppgift

I egenskap av tvåspråkigt universitet bär Helsingfors universitet ett ansvar för Finlands två nationalspråk. Det betyder att universitetet ska bidra till att bevara finskans och svenskans ställning som vetenskapsspråk och delta i utvecklandet av adekvat terminologi på de inhemska språken. Inom ett antal discipliner har Helsingfors universitet dessutom ett så kallat riksansvar för ämnen man inte kan studera vid någon annan svensk- eller tvåspråkig högskola i Finland. Hit hör ämnen som juridik, journalistik, medicin, odontologi, geografi med flera, och för dessa ämnen har Helsingfors universitet ett ansvar för att utbilda experter som kan verka på svenska inom sin bransch.

Att Finland enligt grundlagen är ett tvåspråkigt land betyder att Finlands nationalspråk är finska och svenska, att var och en har rätt att i egen sak använda finska och svenska i kontakt med domstolar och andra myndigheter samt att man har rätt att bli betjänad på det nationalspråk man själv väljer. Samhället ska tillgodose Finlands finsk- och svenskspråkiga befolknings samhälleliga och kulturella behov på lika grunder.

Ser man närmare på å ena sidan universitetens uppgift i allmänhet, å andra sidan Helsingfors universitets uppgift som tvåspråkigt universitet, ser vi att det är fråga om ett dubbelt uppdrag: universitetet ska dels utbilda experter som kan båda nationalspråken, dels i egenskap av tvåspråkigt universitet betjäna Finlands folk på finska och svenska på lika grunder.

Vilja, möjligheter och förmåga

Även om svenskan i Finland officiellt har ställningen som ett av landets nationalspråk är svenskan ändå i praktiken ett språk i minoritetsställning, helt enkelt därför att andelen svenskspråkiga (5,4 %) är så mycket lägre än andelen finskspråkiga (Finnäs 2013). Vid universitetet är 7 procent av studenterna bokförda som svenskspråkiga, vilket korrelerar väl med andelen finländare som är bokförda som svenskspråkiga.

Enligt en modell av François Grin och Tom Moring (Grin & Moring 2002) finns det tre förutsättningar som är nödvändiga för att man ska kunna stöda ett minoritetsspråk. Dessa förutsättningar är:

  • att minoritetsbefolkningen har tillräckliga språkkunskaper för att själva kunna använda sitt minoritetsspråk,
  • att de har möjligheter att använda språket,
  • och att de vill använda sitt minoritetsspråk.

Dessa förutsättningar är ingalunda oberoende av varandra. Att minoritetsbefolkningen kan sitt språk inverkar i hög grad på dess vilja att använda språket; möjligheterna att använda språket inverkar på både minoritets- och majoritetsbefolkningens kunskaper i minoritetsspråket; att majoriteten kan och vill använda minoritetsspråket inverkar på minoritetens möjligheter att använda språket och så vidare. Om någon av dessa förutsättningar saknas kan man genom policyåtgärder förstärka just den specifika förutsättningen.

De tre förutsättningarna behövs också på universitetsnivå för att universitetet ska vara tvåspråkigt. Det behövs studenter som är tillräckligt bra på svenska, som modersmål, andraspråk eller främmande språk, för att kunna ha det som studiespråk. Det ska finnas möjligheter att studera på svenska, i form av kursutbud, litteratur och rätten att skriva tentamina och uppsatser på svenska. Därtill ska de svenska studenterna vilja välja att använda sitt svenska modersmål som studiespråk och i kontakt med universitetet.

För att dessa möjligheter ska finnas behövs det personal vid universitetet som kan undervisa, betjäna och informera på svenska. Dessutom ska studiekamraterna gärna åtminstone kunna förstå svenska, så att svenska studenter kan interagera på sitt modersmål även i kontakt med finska studiekamrater. Viljan bland finskspråkig personal och finskspråkiga studenter att använda och förstå svenska inverkar på de svenskspråkiga studenternas möjligheter och vilja att använda sitt modersmål. Aktörer på olika nivå bildar tillsammans med dessa tre förutsättningar en intrikat väv, som utgör universitetets språkliga praxis.

Material och metod

Forskningsmaterialet för min doktorsavhandling består i huvudsak av intervjuer och fokusgruppintervjuer som spelats in mellan åren 2007 och 2011, samt styrdokument, det vill säga universitetets strategiska plan och språkprinciper. Intervjuerna är samtal med beslutsfattare vid universitet. Hit hör universitetets rektor och förvaltningsdirektör, dekanerna för två fakulteter och prefekterna för två institutioner vid respektive fakultet.

I fokusgruppintervjuerna berättar personer som berörs av de beslut som fattas vid universitetet, det vill säga studenter samt undervisande och administrativ personal, hur de upplever tvåspråkigheten vid universitetet. I fokusgrupperna finns flera fakulteter representerade.

Styrdokumenten utgör en bakgrund att spegla intervjuerna i. Hur väl upplever informanterna att universitetet lyckas följa sina mål? Eller klarare uttryckt: fungerar tvåspråkigheten som den ska, eller finns det ett glapp mellan styrdokument och praxis? För att citera Harold Schiffman:

”[- -] if one simply takes at face value what decision makers and the ’power elite’ in a society say about language and language policy, the true picture of what’s happening will not emerge.”

(Schiffman 2006, 117)

Observationer

I detta stycke återkommer jag till viljan, möjligheterna och förmågan att använda svenska vid universitetet, de tre förutsättningar som enligt Grin & Moring (2002) behövs för att stöda ett minoritetsspråk.

På central nivå är viljan till tvåspråkighet god: ambitionsnivån i språkprinciperna är hög – syftet med språkprinciperna är bland annat att ”höja den språkliga medvetenheten: skapa en fungerande tvåspråkighet, framhäva flerspråkighet som en styrka och uppmuntra till parallell användning av olika språk” (Helsingfors universitet 2014).

Också bland de svenskspråkiga studenterna som kommer till tals i fokusgrupperna är viljan att studera på svenska hög. De är medvetna om att universitetet är ett tvåspråkigt universitet där svenskan är i minoritetsställning och uppskattar möjligheten att lära sig terminologi också på finska.

Bland de finskspråkiga studenterna och beslutsfattarna varierar inställningen till svenskan. Många av studenterna är rätt oengagerade: få deltar på eget initiativ i en kurs som undervisas på svenska och motivationen att studera det andra inhemska språket beror i hög grad på i hur stor utsträckning de väntas behöva svenskan i yrkeslivet. Även om det i fokusgrupperna förekommer studenter som på grund av sitt yrkesval vill lära sig svenska är det framför allt engelskkunskaperna de finskspråkiga studenterna vill utveckla och de flesta finskspråkiga studenter nämner inte svenskan bland språk de anser vara bra att kunna. Ett fåtal informanter uttrycker en direkt ovilja mot att lära sig svenska.

Också bland personal i beslutsfattande ställning omtalas svenskan ofta i oengagerade ordalag: en direktör berättar att hen under anställningsintervjuer alltid testar de sökandes engelskkunskaper men aldrig testar deras svenskkunskaper. En dekan påpekar att fakulteten har andra uppgifter än att i varje situation beakta svenskan. Att poängtera denna självklarhet kan tolkas som ett sätt att ursäkta att tvåspråkigheten vid fakulteten inte alltid fungerar som den ska.

Möjligheterna att studera på svenska beror på kursutbudet, men studenterna har rätt att skriva tentamina och kursarbeten på svenska också på sådana kurser som hålls på finska, engelska eller andra språk. De svenskspråkiga studenterna i fokusgrupperna uttrycker så gott som enstämmigt att de är rädda för att inte bli rättvist bedömda när de skriver sina tentamenssvar på svenska, eftersom alla tentatorer inte har adekvata svenskkunskaper att bedöma tentamenssvaren. En mycket vanlig strategi är att be att få tentamensfrågorna både på svenska och finska eftersom det händer att de svenska frågorna inte är tillräckligt tydligt formulerade eller i värsta fall är obegripliga. Dessa farhågor stämmer överens med studentkårens utredning om svenskspråkiga tentamina vid Helsingfors universitet (Studentkåren vid Helsingfors universitet 2010).

Under 2010-talet har Helsingfors universitet utökat sitt kursutbud med tvåspråkiga magisterprogram i olika ämnen för finska studenter som vill lära sig svenska. Intresset för magisterprogrammen har varit relativt litet, men de studenter som genomfört de tvåspråkiga programmen har klarat sig väl.

Exemplen ovan, som har att göra med möjligheterna att studera på svenska, reflekterar också språkkunskaperna. Studentkårens utredning om svenskspråkiga tentamina visar att personalens ålder korrelerar med svenskkunskaperna: ju yngre lärare desto svårare tycker de det är att konstruera och bedöma tentamina på svenska. Det har dels att göra med erfarenhet, dels med att kunskaperna i svenska sjunkit. En orsak till detta är att studentprovet i det andra inhemska språket sedan år 2005 inte längre är obligatoriskt, vilket lett till bara cirka hälften av abiturienterna längre skriver provet och att svenskundervisningen har minskat.

Även de svenskspråkiga studenternas modersmålsfärdigheter har blivit sämre. Eftersom finlandssvenskarna i dag i hög grad är tvåspråkiga påverkas deras svenska av finskan. Det tar sig uttryck i ett inexakt språk med bristande känsla för nyanser (Londen & Östman 2012, Leinonen & Tandefelt 2000, Tandefelt 2015). Många lärare vid universitetet poängterar att det är viktigt att studenterna har tillgång till kurslitteratur på svenska så att de har goda modeller för sitt eget vetenskapliga skrivande (Londen & Östman 2012).

Slutsatser

Av intervjuerna framkommer att svenskan i mångt och mycket är de svenskspråkigas egen angelägenhet. De svenskspråkiga studenterna får ofta lov att påminna olika aktörer vid universitetet om sina språkliga rättigheter och då känns det naturligare att söka sig till svenskspråkig personal eftersom man då slipper förklara sig eller känna sig besvärlig. Därför är det av yttersta vikt att svenskan är väl representerad på alla nivåer i universitetshierarkin. Enligt universitetslagen (Universitetslag 74 §, 2009/558) ska det finnas 28 svenska professurer vid Helsingfors universitet, och innehavarna av dessa professurer ska utföra minst hälften av sin undervisning på svenska. Dessa svenska professorerna (som i själva verket är betydligt fler än de 28 som stadgas i lag) är i en nyckelposition när det gäller svenskan vid universitetet. De ses av både personal och studenter som auktoriteter som för svenskans talan och kan handleda de svenskspråkiga studenterna i deras akademiska skrivande.

 

Jenny Sylvin är språkvetare och samhällsvetare och skriver sin doktorsavhandling om svenskans ställning vid Helsingfors universitet.

 

Litteratur

Finnäs, F., 2013. Finlandssvenskarna 2012. En statistisk rapport. Helsingfors: Svenska Finlands folkting.

FörfS 2009/558 = Universitetslag
http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2009/20090558

Grin, F. & Moring, T., 2002. Support for minority languages in Europe. EU-kommissionen. http://ec.europa.eu/languages/documents/eu-policy-to-protect-and-promote-regional-and-minority-languages-support-report_en.pdf

Helsingfors universitet, 2014. Helsingfors universitets språkprinciper. Från riktlinjer till fungerande flerspråkighet. Helsingfors: Helsingfors universitet.
https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/160446/HY332282.pdf?sequence=1

Leinonen, T. & Tandefelt, M., 2000. Svenskan i Finland – ett språk i kläm? Unga finlandssvenskars modersmål. Helsingfors, Svenska handelshögskolan.

Londen, M. & Östman, J.-O., 2012. Ambivalens och ansvar: Domänförlust som implicit process vid ett tvåspråkigt universitet. I: Nordand: nordisk tidsskrift for andrespråksforskning, Vol. 7, nr 2, s. 113–142.

Schiffman, Harold F., 1996. Linguistic culture and language policy. New York: Routledge.

Studentkåren vid Helsingfors universitet, 2010. Samma på Svenska. En utredning om svenskspråkiga tentamina vid Helsingfors universitet 2010. Helsingfors: Studentkåren vid Helsingfors universitet.

Tandefelt, M., 2015. På mer än ett språk. I: Gruppspråk, samspråk, två språk. Svenskan i Finland – i dag och i går. I:2. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet.

Uutiseen liittyvät asiasanat:
, , , ,

Lataa PDF