Revitaliseringsprogram för finlandssvenskt teckenspråk – och om ansvar för grundläggande mänskliga rättigheter

Julkaistu 26.11.2025 | Kirjoittanut: Maria Andersson-Koski

Varför ett revitaliseringsprogram? 

Teckenspråkslagen från 2015 erkänner både finskt och finlandssvenskt teckenspråk som nationella teckenspråk i Finland. Enligt Finlands Dövas Förbund används finskt teckenspråk (SVK) av sammanlagt omkring 10 000 – 14 000 döva och hörande personer medan det finlandssvenska teckenspråket (FSTS) enbart uppskattas ha omkring 200 språkanvändare i Finland. År 2005 värderade föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga rf (FST rf) antalet FSTS-användare till 300, vilket visar på en oroväckande minskning i antal under de senaste tjugo åren. Samtidigt har ett flertal kartläggningar och rapporter lyft fram språkets utsatta läge. Begränsade användnings- och inlärningsmöjligheter av FSTS innebär i sin tur direkta hinder för språkanvändarna att få sina grundläggande språkliga rättigheter tillgodosedda.  

I och med det uppenbara hotet mot språkets vitalitet konstaterade FST rf redan 2012 att det behövs en heltäckande strategi för att koordinera språkstärkande initiativ (Andersson-Koski m.fl. 2025:10). Behovet bekräftades också 2013 då FSTS värderades som allvarligt hotat enligt Unescos kriterier för hotade språk (se Safar & Webster 2014). Även om språkstärkande verksamhet med varierande intensitet bedrivits under 2000-talet är det först 2025 som den efterfrågade strategin realiserats i form av ett revitaliseringsprogram. En viktig puff mot ett eget program gav Statsrådets språkpolitiska program från 2022 genom att framhålla vikten av att skydda, revitalisera, stödja och stärka de autoktona språken i Finland.  

Om att revitalisera ett hotat tecknat språk  

Revitaliseringsprogrammet för FSTS är ett omfattande dokument på dryga 200 sidor. Kärnan i programmet utgör kapitlet ”Behov, utmaningar och förslag till åtgärder för att stärka det finlandssvenska teckenspråket” där sammanlagt 66 åtgärder presenteras. Åtgärderna är fördelade på tio olika tematiska delområden som åskådliggörs i figur 1. Utöver detta inrymmer programmet beskrivningar av arbetsprocessen och språksituationen samt sammanfattningar av åtgärderna på svenska, FSTS, finska och engelska.

Figur 1. Programmets tio delområden. Grafik Heidi Koivisto Robertson/Finlands Dövas Förbund

En central orsak till programmets omfattning utgör att det fortsatt finns en utbredd okunskap om tecknade språk som språk. I motsats till de flesta andra revitaliseringsprogram inleds programmet för FSTS därför med att framhålla till synes banala fakta såsom att teckenspråk är självständiga språk med egen grammatik. En vanlig missuppfattning är också att teckenspråk enbart används av ”personer med funktionsnedsättning”. Men FSTS är förstaspråk för såväl döva och hörselskadade som för hörande personer. Likt andra språk fyller FSTS en viktig kultur- och identitetsbärande funktion. Däremot tryggas rätten till att använda teckenspråk i lagstiftningen så gott som uteslutande ur ett funktionsnedsättningsperspektiv. Detta gör det relevant att i revitaliseringsprogrammet för FSTS ta fasta på både ett språk- och funktionsnedsättningsperspektiv. Tematiskt syns de två perspektiven i programmets olika delkapitel som exempelvis omfattar ”Språkmiljö och kulturarv” men också mindre typiska kapitel såsom ”Delaktighet och tillgänglighet”. 

Tillgänglighetsperspektivet är särskilt relevant med tanke på de specifika faktorer som omger revitaliseringen av teckenspråk. En av de mest centrala faktorerna för sammanhanget är att majoriteten döva och hörselskadade barn föds i familjer där föräldrarna inte behärskar teckenspråk. Teckenspråksöverföringen sker därför sällan mellan generationer av samma familj. För att ett barn med hörselnedsättning ska tillägna sig teckenspråk behöver familjerna både få korrekt information om teckenspråk och det yttre stöd för teckenspråksinlärning som tryggas i lag. Ändå kräver bägge delar ofta orimligt mycket arbete av föräldrarna. Det som däremot ges är rikligt med information om hörselhjälpmedel och satsningar på hörselhabilitering på bekostnad av teckenspråksinlärning. Även om hörselhjälpmedel kan erbjuda stora möjligheter finns det sällan en garanti för att de fungerar på önskvärt sätt. Och om hjälpmedlet går sönder eller då det måste bytas ut saknar ett dövt barn fortsatt hörsel och behöver kommunicera. Därför lyfter revitaliseringsprogrammet fram behovet av samhälleligt stöd för att döva och hörselskadade barn ska utveckla en fungerande flerspråkighet.  

För finlandssvenska teckenspråkiga innebär fungerande flerspråkighet att åtminstone behärska FSTS och svenska (men i praktiken ofta också majoritetsspråken SVK och finska). Ty likt andra visuella-gestuella språk saknar FSTS ett eget skrivsystem vilket gör att teckenspråkiga lär sig läsa och skriva på ett annat språk (i en annan modalitet) än det tecknade. Att lära sig läsa och skriva är krävande om man inte kan sammanföra skriftspråkets symboler med en bekant ljudvärld. Därför är det till stor hjälp om man inledningsvis behärskar ett tecknat språk som kan användas i samband med inlärningen. Just läskunnighet framhävs ofta som en nyckel till samhällelig delaktighet och utgör därför en central målsättning inom den grundläggande utbildningen. Men som framhålls i programmet existerar ingen grundläggande utbildning på FSTS. I stället integreras majoriteten finlandssvenska barn med hörselnedsättning i svenskspråkig allmänundervisning. Detta sker med mycket varierande former av stöd vilket ger barn väldigt varierande förutsättningar för inlärning. 

I och med bland annat dessa faktorer handlar revitaliseringen av FSTS inte bara om att i enlighet med vår grundlag garantera teckenspråkiga rätten ”att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur”, utan om att öka teckenspråkigas möjligheter till grundläggande språkliga mänskliga rättigheter (Skutnabb-Kangas 2000). Till dessa hör att överhuvudtaget tillägna sig språk som möjliggör inlärning. Revitalisering av tecknade språk utmanar därmed också vår förståelse av ansvar i språkrevitalisering. 

Figur 2.  På programmets pärmbild finns en illustration av tecknen "språk" och "rättighet". Illustration av Janne Kankkonen och Ida Taalas 

Ansvar för finlandssvenskt teckenspråk 

Arbetsprocessen av revitaliseringsprogrammet för FSTS möjliggjordes genom finansiering av Undervisnings- och kulturministeriet. Däremot ställer sig ingen myndighet bakom åtgärderna i programmet och det saknas beslut om av vem eller hur programmet ska följas upp på sikt. På många sätt har arbetsprocessen med programmet visat på hur FSTS upprepade gånger faller mellan stolarna då beslut fattas, tyvärr ofta i och med brist på kunskap om teckenspråk i allmänhet och oförståelse för FSTS-användarnas situation i synnerhet. Av denna orsak ägnas frågor om ansvar ett eget underkapitel i revitaliseringsprogrammet.  

Som begrepp likställs ansvar ofta med ord som etik, skyldighet och tillförlitlighet. Om någon är ansvarfull betraktas den som pålitlig, men om ett företag är ansvarigt för miljöförstörelse betyder det att företaget bär skulden. Ansvar kan således uppfattas som både något positivt och negativt. Vidare tenderar vi göra en grundläggande uppdelning i individuellt och kollektivt ansvar beroende på om vi talar om en individ eller en grupp, respektive moraliskt och juridiskt ansvar beroende på om vi syftar på individens uppfattning om rätt och fel eller om vad lagen föreskriver. Inom språkforskning lyfter Solin och Östman (2016) fram ansvar som ett analytiskt begrepp och beskriver det som en dynamisk aspekt av ideologi. För i motsats till ideologi, som är ett abstrakt begrepp, förutsätter ordet ansvar alltid klargörande av vem som bär ansvar för vad, hur och varför. 

I forskning kring språkrevitalisering är ansvar som begrepp överraskande underrepresenterat. Detta trots att frågan om vem som förväntas göra något i högsta grad är relevant. Då referenser till ansvar förekommer är det snarast i form av antaganden om språkanvändarnas eget ansvar för sitt språk (se till exempel Spolsky 2004:216). Men för att ta ansvar krävs förutsättningar till att göra det. I en revitaliseringskontext innebär dessa förutsättningar att språkanvändarna själva har nödvändiga verktyg i form av kunskap om hur både språk och samhället fungerar. Dylik kunskap förväntas man vanligen förvärva sig i samband med utbildning. För finlandssvenska teckenspråkiga är ändå avsaknaden av utbildningsalternativ en av de mest centrala orsakerna till både språkets och språkanvändarnas utsatta situation. Av denna orsak är också kapitlet om utbildning programmets mest omfattande och inkluderar upp till 15 åtgärder.  

Traditionellt har utbildningen för döva och hörselskadade elever koncentrerats till specialskolor. För många elever erbjöd skolan ett första möte med teckenspråk och därmed en dörr till obehindrad interaktion. På många sätt har dövskolorna därigenom varit avgörande för teckenspråkens och dövkulturernas uppkomst och utveckling. För FSTS var dövskolan i Borgå, som den sista svenska dövskolan i Finland, den viktigaste språkmiljön. Då skolan lades ner 1993 erbjöds inga ersättande utbildningsalternativ och många finlandssvenska familjer flyttade till Sverige i jakt på utbildningsmöjligheter som kombinerar teckenspråk och skriven svenska (se också Lindberg 2021). Detta skapade en generationsklyfta som bidragit till en avbruten språköverföring mellan äldre och yngre språkanvändare. 

Trots skolornas centrala roll överskuggas nästan ett helt sekel (ca 1890–1970) av den så kallade oralismen. Enligt den oralistiska undervisningsideologin tränades dövskolans elever i tal och läppavläsning medan teckenspråk förbjöds i undervisningssammanhang. Otaliga undervisningstimmar ägnades åt talträning, samtidigt som faktiskt undervisningsinnehåll var otillgänglig för majoriteten elever som inte kunde höra lärarens tal. Denna bakgrund har resulterar i att många äldre döva i dag har en undermålig utbildning i bagaget. Samtidigt har den oralistiska ideologins lärosats om att teckenspråk inte kan betraktas som ”riktiga” språk lämnat djupa spår i teckenspråkigas självbild och språkuppfattning.  

Bland äldre finlandssvenska teckenspråkiga tar sig bakgrunden bland annat i uttryck i form av bristande tro på det egna språkets värde och på den egna förmågan att påverka. Trots att både yngre och äldre språkanvändare beskriver en stark vilja att använda och bevara sitt språk uttrycker språkanvändare av alla åldrar det som svårt. Men medan yngre i första hand hänvisar till brist på inlärnings- och språkmiljöer, beskriver äldre det som omöjligt att motstå trycket att anpassa sig till omgivande språkmajoriteter (Andersson–Koski, u.u.). Detta gör det i sin tur betydligt svårare för yngre generationer att hitta språkliga förebilder som kunde fungera som mentorer i inlärningssammanhang.  

Många av de hinder som finlandssvenska teckenspråkiga står inför i dag har med andra ord föranletts av politiska beslut om att inte erbjuda utbildningsalternativ på FSTS. I och med detta framhäver revitaliseringsprogrammet att ansvar FSTS omöjligen kan skyfflas över på språkgruppen allena utan förutsätter ett delat ansvar och samarbete mellan flera aktörer. 

Mot en ansvarsfull framtid 

Revitaliseringsprogrammet för FSTS samlar information om språket och dess användare och fungerar som en välkommen vägkarta för det revitaliserande arbetet. Ändå fortsätter gräsrotsarbetet mest som förut, det vill säga med initiativ drivna av eldsjälar inom tredje sektorn. Det finns alltså ingen budget för att genomföra programmets åtgärder som helhet. Däremot möjliggör statlig projektfinansiering mer riktade punktinsatser såsom till exempel den aktuella satsningen att ta fram läromaterial på FSTS. Dylika insatser är guld värda. På sikt är det ändå ohållbart att grundläggande rättigheter, såsom undervisning, ordnas på projektbasis.   

Samtidigt säger det sig självt att arrangemang för små språkminoriteter inte kan strömlinjeformas. För att nå målet om ett livskraftigt språk krävs ofta både kreativa, flexibla och modiga lösningar i kombination med gränsöverskridande samarbete. För trots att pengar underlättar praktiska arrangemang kan ansvar inte likställas med ekonomisk budgetering. Ansvar för hotade språk handlar också om viljan att lyssna och lära, till exempel genom att bekanta sig med revitaliseringsprogrammet för FSTS.  

Maria Andersson-Koski är doktorand vid Helsingfors universitet 

Litteratur 

Andersson-Koski, M.; Hoyer, K.; Kintopf-Huuhka, M.; Aalto, A.; Derghokasian, J.; Rajala, S. 2025. Revitaliseringsprogram för finlandssvenskt teckenspråk: Åtgärder för att bevara och stärka det finlandssvenska teckenspråket. Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2025:21. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-415-085-9   

Andersson–Koski, M. u.u. Language Beliefs and Responsibility in the Revitalisation of Finland-Swedish Sign Language. Sign Language Studies. 

Lindberg, H. 2021. Kohti sivistystä – suomenruotsalaisten kuurojen maastamuutto Ruotsiin 1900-luvun loppupuolella. I: Tervonen, Miika & Leinonen, Johanna (red.): Vähemmistöt muuttajina: Näkökulmia suomalaisen muuttoliikehistorian moninaisuuteen. Åbo: Siirtolaisuusinstituutti.  https://urn.fi/URN:NBN:fi:tuni-202206035462   

Safar, J. & J. Webster. 2014. Cataloguing endangered sign languages at iSLanDS. I: iSLanDS’s blog: Live reports from the International Institute for Sign Languages and Deaf Studies (iSLanDS). https://islandscentre.files.wordpress. com/2014/08/report-endangered-sls_070814.pdf    

Skutnabb-Kangas, T. 2000. Linguistic Genocide in Education – or Worldwide Diversity and Human Rights? Mahwah, New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates, Inc.  

Solin, A & J.-O. Östman. 2016. The Notion of Responsibility in Discourse Studies. I: J.-O. Östman & A. Solin (red.): Discourse and Responsibility in Professional Settings, 1–18. Sheffield: Equinox. 

Spolsky, B. 2004. Language Policy. Cambridge: Cambridge University Press.